http://arvegil.blogg.se/

Jag skriver detta här nu för att jag inte orkar förklara samma sak för alla femton gånger om.

 

Jag arbetar på sjukhus, och eftersom folk blir sjuka dygnet runt och behöver vård dygnet runt betyder detta också att jag alltså inte kan arbeta rak vecka, måndag till fredag, åtta till sjutton. Det funkar inte på det viset.

Detta gör också att Pär, eftersom han har så långt att pendla, måste sluta tidigare de dagar jag arbetar kväll för att hinna hem tills barnomsorgen stänger 17.30. Han har också tagit ut en halvtimma föräldraledigt samt kortat ned sin lunchrast till 30 min varje dag för att kunna sluta 16 istället för 17. De dagar jag jobbar kväll slutar han 15. Detta tar han ut som föräldraledigt, som han har rätt till. Men eftersom jag inte har ett rullande schema blir det lite olika vilka dagar han slutar 15 och vilka dagar han slutar 16.

 

I slutet av förra veckan fick Pär veta att ansvarig för personalen ville ha ett "samtal" med honom om hans arbetstider idag. Att de har ogillat att Pär slutar tidigare än alla andra har vi vetat om länge, men vi har liksom inget val.

Kan han inte köra bil då, säger ni kanske? Nej, det kan han inte, för vi leasar våran bil av Toyota med ett bundet avtal med max 1500 mil per år. Skulle Pär köra bil 12 mil/dag så skulle vi inte kunna använda bilen till något annat, och vi skulle ändå få betala ganska så rejäl straffavgift eftersom vi skulle köra nästan dubbelt så många mil än vad som är tillåtet. Varje överskriden mil kostar 7 kr. Gör matten själva, men kort sagt, det har vi inte råd med. Dessutom leasade vi inte bilen för att Pär skule kunna ta sig till jobbet utan för att vi skulle få en frihet att ta oss till nära och kära och hitta på saker.

 

Då tycker Pärs jobb att vi ska köpa en till bil. Vi har väldigt lite pengar undansparade, så en bil till finns inte på världskartan. Det har vi inte råd med.

 

Idag då, ja idag talar Pärs vice chef om för honom att antingen så börjar han vara föräldraledig EN dag i veckan, inte 1-2 timmar varje dag, och då förmodligen enbart fredagar, eller så kommer de att säga upp honom. Detta ska börja gälla från och med nästa vecka, punkt slut. Inga som helst observationer för att de kommer med detta nu och att vi står med ett schema lagt till och med vecka 1 nästa år, där jag som mest arbetar fyra kvällar i rad, och att vi står utan barnomsorg mellan 17.30 och tills Pär kan ta sig hem med buss, ibland bil etc.

Vänner har erbjudit sig att hjälpa till och passa de där extra timmarna, om de kan förstås, och jag vet att famljen kommer att ställa upp också så gott det kan. Men de har ju sina egna liv också.

 

Alternativet är ju att jag säger upp mig från mitt jobb, som jag älskar, där jag trivs jättebra med mina fina arbetskamrater, och att vi flyttar. För att Pär ska få närmare till ett jobb där de behandlar honom som skit, där det finns noll löneutveckling (helt ärligt talat), de arbetar jour var 6e vecka utan extra ersättning och där ordet solidaritet inte existerar. Då ska jag byta ut mitt jobb med goa arbetskamrater, bra stämning, solidaritet, omtanke och skratt varje dag, för att han ska jobba kvar där? Känns det bakvänt? Fel?

Då ska vi flytta ifrån den trygga tillvaro vi byggt upp här i Partille med bra skola, bra barnomsorg, Alexander har sin vapendragare O i närheten som går i samma klass, den ska vi riva upp, för att det ska passa hans arbetsgivare.

 

Till saken hör också att Pär från början av sin anställning blev lovad en förflyttning till Göteborg, sedan skyller alla på varandra på företaget och säger att det har vi aaaaaaldrig lovat. Det var pga den utlovade förflyttningen som vi överhuvudtaget gav detta jobbet en chans.

 

Ett annat alternaiv är att jag börjar jobba natt igen, och hur mycket det tar mig emot så känns det som den enklaste lösningen på kort sikt. Tills Pär har fått ett annat jobb. Som gör att vi inte måste flytta och riva upp vår trygghet. Jag kommer inte må bra av det, men har vi något annat val?