Natten mellan onsdag och torsdag, vaknade jag kl 03 och hade så enormt ont i magen. Med tanke på att jag var i vecka 39+4 och slemproppen började lossna redan på Lucia borde jag ju ha anat att det var förlossningsvärkar. Men det kändes inte alls som jag mindes det, det här var mer som tarmvred eller en "fis på tvären" tyckte jag. I början kunde jag somna om mellan intervallsmärtorna men till slut fick jag upp och gå. Tiden gick och jag försökte flera gånger somna om men till slut gick jag vid 5.30 ner till soffan och satte mig där. Skrev till Alexandra, som jag bestämt träff med för att skriva på uppsatsen, att jag inte tror jag klarar att ses idag. Eftersom hon är barnmorska drog hon öronen ät sig mer än jag. Undrade om det inte var förlossning på g ändå? Jag hade stunden innan pratat med en halvt sovande Pär och sagt att inte var någon bebis på g. Smärtorna blev värre och började trycka neråt och jag började få svårt att gå. DÅ började jag inse att något annat var på g. 6.25 skulle jag ta mig igenom ytterligare ett smärtgenombrott och var på väg från köket till hallen för att ropa upp och väcka Pär. För nu gjorde det enormt ont! Och i samband med det gick vattnet, blev det inte klart för mig innan dess så var det det nu - bebis på gång!
Pär kom stormande ner, yrvaken stackaren. Han ringde pappas fru som skulle passa barnen och sedan till förlossningsskoordinatorn på Östra. Samtidigt ställde jag mig i duschen för att ja, inte vi skulle ha fostervatten överallt och för att försöka smärtlindra mig med en varm dusch. Det tryckte på som sjutton nu och jag insåg att vi inte skulle hinna in, hon var på väg ut NU. Så Pär ringde istället 112, men fick snart avsluta samtalet, för medan ambulansen körde den korta biten från brandstationen i Stenungsund hem till oss, kl 6.45 ca, så föddes Mathilda. Hon skrek på en gång vilket var en lättnad. Chockade försökte vi komma ihåg vad vi sett och jag har lärt mig att man ska göra. Hon andades ju vilket var prio 1, sedan klapptorka med en handduk..
Någonstans här kom barnen ned från sina rum, de vaknade förstås av sin vrålande mamma haha. Alexander stod på vakt och släppte in ambulanskillarna, riktigt vad J gjorde minns jag inte. Därefter tog ju de över, Pär fick klippa navelsträngen innan jag och M åkte med ambulansen in till specialistförlossningen på Östra. Sita tog barnen och Pär kom efter med bilen och packning åt oss.
Så fick vi bo 1,5 dygn drygt på sjukhuset innan vi äntligen fick komma hem. Kan inte förstå att vår älskade Skorpa redan är 3 dygn gammal. En mysigare fjärde advent har jag nog inte varit med om. Vi börjar lära känna varandra och hon är verkligen världens snällaste bebis. Äter som en häst och sover bäst när hon får vara nära, nära oss. Så nu när jag vet det, har jag fått sova 4h i sträck i natt - lyx!
Så oerhört älskad och efterlängtad vår lilla tjej ❤️
