Nu har jag fått schemat för min introduktion på mitt nya arbete som jag kommer börja parallellt med min första praktik under 2 veckors tid, som egentligen är en fältstudie på en skola hos en skolsköterska. Jag har med andra ord kunnat sätta samma Mathildas två första veckor på förskolan och jag håller på att gå i bitar. Min lilla tjej kommer knappt vara hemma. Känner mig som väldens mest hemska förälder. Jag är tyvärr tvungen att arbeta heltid under min "inskolning" på nya arbetet och eftersom Pär har ett vikariat vågar vi inte be om att han ska få gå ner i arbetstid. Han kommer dock att sluta en timma tidigare längre fram i vår och sedan när vi inte bägge två arbetar raka veckor kommer jag ju ibland att arbeta kvällar och då blir dagarna på förskolan kortarre. Samt att jag ju ibland är ledig mitt i veckan när jag arbetar helger, fördelen med mitt yrke.
Och förhoppningsvis kommer inskolningen gå bra. Förhoppningsvis kommer Mathilda ÄLSKA att vara på förskolan. Då kanske det kommer att kännas lite lättare i mammahjärtat.
Jag har ju gjort det här förut, med de andra två. Men det blir inte mindre jobbigt för det. Jag hade gärna varit hemma med Mathilda minst ett år till. Jag vet att vi har det förbannat bra här i Sverige jämfört med t.ex. USA där föräldraförsäkring inte existerar överhuvudtaget. Men ändå. Min lilla pluttjej. Jag antar att det dåliga samvetet väl är ett gott tecken ändå, att jag inte är helt känslokall.
Luuuuuugn mamma, det ordnar sig!
Dessutom drömde jag en HEMSK dröm inatt. Jonathan ramlade nerför flera trappor, jag sprang skrikande efter honom, men han var livlös. Jag gjorde HLR men han dog i mina armar. SÅ JÄVLA FRUKTANSVÄRT! Har kramat om honom flera gånger idag och sagt att jag älskar honom och att han måste vara försiktig i trappor. Varför drömmer man såna hemska saker för? Ylva hade en teori att det kan vara rädslor inför att jag ska åka ifrån barnen i två veckor - och det kan det absolut vara. Jag vet att de kommer att ha det urbra med sin pappa, men om något händer och jag är där och barnen är här.. Ja, ni vet. Men man måste försöka släppa alla tänk om. Jag är bara så tacksam över att Pär låter mig göra denna resan <3