http://arvegil.blogg.se/

Idag väntade jag kvar på Östra Sjukhuset fram till kl 10 för att få träffa en obstretiker, förlossningsläkare, vid namn Annika. Den sega tiden emellan att jag stämplade ut vid 7 till att jag satt hos henne vid 10, var värt väntan. En sådan härlig människa.

Hon tyckte inte alls att varken måste bli igångsättning eller kejsarsnitt. I nuläget satsar vi visst på en helt vanlig förlossning. Ja, buden är så många denna tredje gång att jag blir lite förvirrad ärligt talat. Men ultraljud i vecka 32 för att se hur moderkakan ligger, och fortsatta regelbundna kontroller av mitt blodtryck varanan vecka och av aortaroten var 6e vecka ska göra susen.

Hon pratade även om att de pratat om att jag ska börja äta en liten dos betablockerare, som skall sänka blodtrycket. Riktigt varför förstår jag inte, mitt blodtryck igger runt 100/60 varenda gång och så mycket lägre vet jag inte om jag kommer orka hålla mig upprätt? Och nej, det förstod inte hon heller när hon tog mitt blodtryck.

 

Det blir mycket läkarbesök nu och det är jobbigt när det krockar med mina jobbnätter, åtminstone när jag går emellan nätter som jag gör nu. Men läkaren är svår att få en tid till, så det var bara att tacka och bocka för att jag fick en tid alls, ungefär.

 

Nästa vecka väntar nytt besök hos barnmorskan igen, veckan efter ultraljud av aortaroten och ja, ju längre i graviditeten jag går ju tätare besök blir det ju. Mycket besök på Östra lär det bli framöver. Men samtidigt känner jag mig så trygg med så kompetenta läkare.

 

Och jag ber varenda dag att blodtrycket skall fortsätta hålla sig lågt och att jag ska fortsätta må bra, att detta ska gå vägen. 

Hej på er

 

Här har hänt mycket de senaste veckorna. Livet har verkligen varit upp och ner och vi har slitits mellan hopp och förtvivlan. Nu är det hoppet igen vi lever på, hoppet och en tillförsikt och tilltro på framtiden.

Jag hade redan för länge sedan tänkt ta upp bloggandet igen, av den särskidla orsaken att vi skall bli FEM i december. Barnen skall alltså få ett litet syskon strax före jul om allt går som planerat.

 

Men, för det första har jag mått pekka de 16 första veckorna av graviditeten, och för det andra så fick vi för några veckor sedan beskedet att mitt hjärta, eller min kroppspulsålder rättare sagt, kanske inte kommer att klara graviditeten. Läkarna kunde inte ge oss något råd, jag är precis på gränsen över vad som är normal. Det är ingen jättestor förändring NU men det kan BLI. Ja.. det som var på tapeten var alltså abort. Jag ägnade min första semestervecka åt att gråta mer eller mindre non stop. Vi visste egentligen inte vad vi skulle göra. Jag var redan då ganska långt gången (v.16).

 

Så fick vi förra måndagen 30/6 träffa en fantastisk läkare som verkligen tog sig an oss. Han ringde in sin tur min hjärtläkare på GUCH-mottagningen (Grown Up Congential Heart disease) dit jag hör eftersom min förstorade aorta beror på min medfödda sjukdom. Iallafall, det gav oss hoppet och modet att besluta oss för att behålla barnet. Ett beslut som gör mig glad, men samtidigt livrädd. Jag ska säga att glädjen inte är helt utan sina fläckar, för jag vet ju att läget fortfarande inte är bra. Men jag försöker tänka positivt och hoppas och tro att allting kommer att gå bra.

 

Nu är jag precis i början av v. 18 (17+0) och än så länge syns inte magen mer än att jag ser mer tjock ut än innan. Men jag ser inte gravid ut. Illamåendet verkar (äntligen) ha gett med sig och jag hoppas snart också slippa en kneig smak i munnen jag har och har haft sedan v.7-8 som är enerverande och som gör att jag mår illa bara därför. Med tuggummi och mycket tandborstning så går det bra.

 

Vi spenderar vår första gemensamma (och min tredje) semestervecka uppe i Arvidsjaur, där vi är nu. Eller, rättare sagt, vi bor i min mors svärfars stuga vid Arvidsjaursjön ca 6 km från centrum. Den ligger JÄTTEFINT och naturen här uppe i norr är överlag fantastisk. Det enda som förtar det är den enorma värmen i samband med den enorma mygginvasion som Lappland har. Värmen gör att man inte kan klä på sig för att skydda sig, för då får man värmeslag. MYGGA fungerar sisådär. Det gör att man mestadels får spendera tiden inomhus här ute, vilket är trist. Men, överlag är Lappland underbart. Jag vill inte åka hem! Idag har vi besökt den magnifika Storforsen, dit vill jag igen! Om inte annat så för att min laddare till kamerabatteriet fick kortslutning i måndags av okänd anledning och jag sedan dess alltså är utan min systemkamera. En ny laddare är inköpt och väntar förhoppningsvis på mig när vi kommer hem, men det hjälper inte mig 125 mil hemfrån... 

 

Imorgon är sista dagen i Arvidsjaur och vi ska gå på marknad i hela byn. På lördag åker vi söderut igen och hoppas landa i Stenungsund igen på söndag kväll.

 

Mycket text här hörni, men inga bilder. De får komma nu!

 

Alexander doppar sig i Arvidsjaursjön, det var riktigt varmt och härligt!

 

 

(C) Fotograf är Lottiz Törnqvist / Lottiz Days

 

Nu har jag fått tid för min ögonoperation, och den 23 oktober är det alltså dags. Äntligen.