Det dåliga samvetet

Nu har jag fått schemat för min introduktion på mitt nya arbete som jag kommer börja parallellt med min första praktik under 2 veckors tid, som egentligen är en fältstudie på en skola hos en skolsköterska. Jag har med andra ord kunnat sätta samma Mathildas två första veckor på förskolan och jag håller på att gå i bitar. Min lilla tjej kommer knappt vara hemma. Känner mig som väldens mest hemska förälder. Jag är tyvärr tvungen att arbeta heltid under min "inskolning" på nya arbetet och eftersom Pär har ett vikariat vågar vi inte be om att han ska få gå ner i arbetstid. Han kommer dock att sluta en timma tidigare längre fram i vår och sedan när vi inte bägge två arbetar raka veckor kommer jag ju ibland att arbeta kvällar och då blir dagarna på förskolan kortarre. Samt att jag ju ibland är ledig mitt i veckan när jag arbetar helger, fördelen med mitt yrke. 
 
Och förhoppningsvis kommer inskolningen gå bra. Förhoppningsvis kommer Mathilda ÄLSKA att vara på förskolan. Då kanske det kommer att kännas lite lättare i mammahjärtat.
 
Jag har ju gjort det här förut, med de andra två. Men det blir inte mindre jobbigt för det. Jag hade gärna varit hemma med Mathilda minst ett år till. Jag vet att vi har det förbannat bra här i Sverige jämfört med t.ex. USA där föräldraförsäkring inte existerar överhuvudtaget. Men ändå. Min lilla pluttjej. Jag antar att det dåliga samvetet väl är ett gott tecken ändå, att jag inte är helt känslokall. 
 
Luuuuuugn mamma, det ordnar sig!
 
Dessutom drömde jag en HEMSK dröm inatt. Jonathan ramlade nerför flera trappor, jag sprang skrikande efter honom, men han var livlös. Jag gjorde HLR men han dog i mina armar. SÅ JÄVLA FRUKTANSVÄRT!  Har kramat om honom flera gånger idag och sagt att jag älskar honom och att han måste vara försiktig i trappor. Varför drömmer man såna hemska saker för? Ylva hade en teori att det kan vara rädslor inför att jag ska åka ifrån barnen i två veckor - och det kan det absolut vara. Jag vet att de kommer att ha det urbra med sin pappa, men om något händer och jag är där och barnen är här.. Ja, ni vet. Men man måste försöka släppa alla tänk om. Jag är bara så tacksam över att Pär låter mig göra denna resan <3

När man får svälja stoltheten och inse att vi behöver hjälp

Jag skriver inte mycket här i bloggen om det här, för att vi har försökt att hantera det själva in i det sista. Men nu har vi insett att det inte går längre, att vi behöver hjälp av professionella.
 
San-San har alltid haft ett enormt humör, och varit utåtagerande. Det har gått i perioder men alltid varit jobbigt. Han blir inte bara arg verbalt och skriker, utan han biter, slåss, sparkas, kastar saker, slår i väggar, möbler.. Ja, behöver jag fortsätta? Han vrålar att han hatar oss, att vi ska hålla k*ften, att han vill att vi dör etc etc. 
 
Att resonera med honom de här gångerna går inte. Om vi håller fast honom för att han inte ska slå eller sparka oss, så vrålar han att vi ska släppa. Säger vi att vi släpper om han slutar slåss, så tycks han inte förstå vad vi säger, vi når inte fram, för han fortsätter försöka sparka och slåss. Släpper man honom och går därifrån kan man räkna med att få en leksak elelr något annat närliggande objekt i huvudet/på kroppen. Det är som om han hamnar i något raseri han inte kan ta sig ur, någon ond cirkel där det egentligen inte spela någon roll vad vi säger för han slutar inte ändå. Inte förrän raseriet lägger sig - idag tog den nästan två timmar. Då gråter han hjärtskärande, han skäms och han ber om ursäkt. Tills nästa utbrott börjar när han av någon anledning inte får som han vill. Om två minuter, imorgon eller nästa vecka. 
 
Det är även såhär i lugnare stunder också, om han tappar någonting, eller ramlar eller slår sig eller vad som helst, så blir han arg och det är vårt fel/pennans fel/skons fel etc etc. Alltid alla andras fel utom hans eget. Han har ingen självinsikt överhuvudtaget. Inget konsekvenstänk. Att om han gör si så blir det så. 
 
Det är raseriutbrotten som dränerar energi, som förstår vår relation till vår son, som gör att jag bara vill packa väskan och sticka härifrån, ge upp och skita i alltihop. Det känns som att varje sådant här utbrott skadar vår relation mer och mer. För jag har tålamod, men inte hur långt som helst. Jag blir argare än jag vill bli, inte fysiskt. men ja, till slut skriker jag tillbaka på honom. 
Det fräter på min och Pärs relation, för vem ska ta honom idag? I nuläget har Pär fått ta mycket, för jag har haft Mathilda. Jonathan hamnar någonstans emellan och det är inte heller rätt. Jonathan som också får ta sin beskärda del av stryk från storebror och som i och för sig har lärt sig vara lika tuff tillbaka. Men någon gång kommer det gå riktigt illa. 
Mathilda blir rädd och ledsen över att vi skriker, och jag undrar ju vad grannar tror och tänker? Det blir en otrygg miljö för Mathilda och Jonathan. 
 
På färjan till Danmark förra veckan hade A ett sådant långt utbrott precis vid entren till restaurangen på färjan. Pär fick i vanlig ordning hålla fast honom för att han inte skulle gå bersärk på inredning, folk och saker. Som människor glodde. SOm vi skämdes. Och som jag grät och gråter inombords för att det är såhär. Det är så jävla jobbigt, rent ut sagt. 
 
Och nu orkar vi som sagt inte mer. Vi har redan bett om remiss till psykolog och den ska jag ringa imorgon till barnmediicin och påskynda, för vi orkar verkligen inte mer nu. Han är en sådan go kille egentligen, och honom vill vi ha tillbaka.