Det dåliga samvetet

Nu har jag fått schemat för min introduktion på mitt nya arbete som jag kommer börja parallellt med min första praktik under 2 veckors tid, som egentligen är en fältstudie på en skola hos en skolsköterska. Jag har med andra ord kunnat sätta samma Mathildas två första veckor på förskolan och jag håller på att gå i bitar. Min lilla tjej kommer knappt vara hemma. Känner mig som väldens mest hemska förälder. Jag är tyvärr tvungen att arbeta heltid under min "inskolning" på nya arbetet och eftersom Pär har ett vikariat vågar vi inte be om att han ska få gå ner i arbetstid. Han kommer dock att sluta en timma tidigare längre fram i vår och sedan när vi inte bägge två arbetar raka veckor kommer jag ju ibland att arbeta kvällar och då blir dagarna på förskolan kortarre. Samt att jag ju ibland är ledig mitt i veckan när jag arbetar helger, fördelen med mitt yrke. 
 
Och förhoppningsvis kommer inskolningen gå bra. Förhoppningsvis kommer Mathilda ÄLSKA att vara på förskolan. Då kanske det kommer att kännas lite lättare i mammahjärtat.
 
Jag har ju gjort det här förut, med de andra två. Men det blir inte mindre jobbigt för det. Jag hade gärna varit hemma med Mathilda minst ett år till. Jag vet att vi har det förbannat bra här i Sverige jämfört med t.ex. USA där föräldraförsäkring inte existerar överhuvudtaget. Men ändå. Min lilla pluttjej. Jag antar att det dåliga samvetet väl är ett gott tecken ändå, att jag inte är helt känslokall. 
 
Luuuuuugn mamma, det ordnar sig!
 
Dessutom drömde jag en HEMSK dröm inatt. Jonathan ramlade nerför flera trappor, jag sprang skrikande efter honom, men han var livlös. Jag gjorde HLR men han dog i mina armar. SÅ JÄVLA FRUKTANSVÄRT!  Har kramat om honom flera gånger idag och sagt att jag älskar honom och att han måste vara försiktig i trappor. Varför drömmer man såna hemska saker för? Ylva hade en teori att det kan vara rädslor inför att jag ska åka ifrån barnen i två veckor - och det kan det absolut vara. Jag vet att de kommer att ha det urbra med sin pappa, men om något händer och jag är där och barnen är här.. Ja, ni vet. Men man måste försöka släppa alla tänk om. Jag är bara så tacksam över att Pär låter mig göra denna resan <3

Mathilda 14 månader

Idag blir vår Skorpa 14 månader. Förra månaden glömde jag helt att skriva en uppdatering, så denna får täcka för de senaste två månaderna. Om ungefär en månad, lite mindre, är Mathilda inskolad på förskola och det är dags för mig att börja jobba. 
 
Motoriskt så har hon fått ordentlig fart på sina ben, och inomhus springer hon å det närmaste. Att klättra är kul, särskilt i trappor, soffan och brorsornas sängar (vår är för hög ännu). Att ha henne mellan oss på småtimmarna för att försöka få några timmars sömn till är en fars. Om hon bestäm sig för att det är DAG är det lika bra att kliva upp, för ingen av oss vågar somna om och sedan vakna av att hon ramlat ner från sängen. 
 I och med att hon nu kan gå har hon också fått börja komma ur vagnen när vi är ute på till exempel lekplatsen, och hon ÄLSKAR att åka rutchkana och gunga kompisgunga med sina bröder - eller själv. Fast när hon har en brorsa med sig som håller i henne kan de gunga fortare och det är kul. Lika fascinerad är hon av studsmattan och hon blir komplett GALEN när vi ibland får dirigera/lyfta bort henne från saker som är farliga. 
 
Kognitivt kan hon peka vart näsan är, och vart magen är, men inte efter varandra. Hon har inte riktigt lärt sig höra skillnad på om man säger näsa eller mage och förstå att det är två skilda saker. Men frågar man henne vart näsan är så pekar hon alltid på näsan - frågar man henne sedan vart magen är så pekar hon fortfarande på näsan, tills man drar upp sin egen tröja och visar - då pekar hon på sin egen mage. 
Hon pratar mycket men inga särskilda ord mer än "dää" (där), "näää" (nej), "map" (napp), "maaaa" (mat). Vi har börjat introducera pottan som hon sitter på lite avslappnat när det finns möjlighet. Ingen stress med det, men vi vill börja tidigt den här gången. Med de andra två var vi lite mer avslappnade och medan A blev torr på ett kick vid 3 års ålder har det för J dröjt fram tills sommaren förra året innan han blivit helt kontinent på dagtid. 
 
Vi kan be henne komma, och om hon har något i handen som hon inte får (gärna fjärrkontroller, telefoner eller något av brorsornas leksaker) så skakar hon på huvudet och springer åt andra hållet. Likadant kan hon nicka om vi frågar henne saker som om hon vill ha mat, om vi ska gå ut osv. 
 
Hon blir också otroligt glad när vi får besök och när P kommer hem. Då tjuter hon i högan sky och kommer rusande. För att inte tala om när sin gudmor kommer. M är en riktig kramtjej och det finns nog ingen som hon tycker så mycket om att krama som sin gudmor. Där är kärlek! 
 
 
 
Nästa månad vid den här tiden har Mathilda börjat förskola som sagt, och jag har börjat jobba/praktisera och dessutom fyllt 30. MIn sista mammaledighet går mot sitt slut - det har varit en fantastisk tid och jag önskar bra att jag hade kunnat njuta av den helt från start och inte haft den förbannade skolan hängande över mig. Jag ägnade bebistiden åt att skriva uppsats istället för att bara mysa - det kan jag verkligen ångra djupt nu. Det är en sorg, för nu blir det ju verkligen inga fler barn. 
 
 

Det händer mycket för vår tjej nu



Det händer så mycket med den här tjejen nu. 12,5 månad och hon går 10 steg i taget, sover kasst på nätterna och vill inte bli lämnad ensam en sekund. Att snabbt springa ner på undervåningen och dra ut sladden från dammsugaren, medan du stod kvar bakom låst grind på övervåningen, blev en smärre kris. Jag var utom synhåll 5 sekunder max och pratade med dig hela tiden, men katastrofen var ändå ett faktum.

Om drygt två månader börjar du förskolan. Hur blir lämningarna då? Kommer vi behöva ta tårfyllda farväl? Vart tar tiden vägen, min tjej? Kan vi inte stanna den och leva kvar i vår egen bubbla?