Så är jag hemma igen sedan två veckor ganska precis. Semestern är slut och jag har börjat jobba igen. Rivstartar med natt i några veckor. När jag vet att jag inte ska jobba mer natt någonsin i hela mitt liv (skämt åsido) så känns det bättre. Jo, någon natt kommer jag nog att jobba - kommer nog att försöka jobba extra någon gång ibland bara för att hålla mig uppdaterad.
För jag ska byta jobb - igen - bara knappt ett halvår efter att jag bytte till mitt nuvarande. Varför? Orsakerna är många - men den officiella versionen är att jag inte riktigt psykiskt hanterar stressen att jobba på en intensivvårdsavdelning med sjuka barn. Varför jag inte klarar det beror däremot på många saker - en del kan jag förändra själv men andra människor kan jag inte förändra.
Och det är väl lite där skon klämmer.
Så, när tjänsten som BVC-sköterska kom ut på min gamla praktikplats, chansade jag och sökte jobbet... Och fick det.
21 november börjar jag där.
Jag kommer nog att sakna arbetsuppgifterna på sjukhus, men jag kommer inte att sakna
- stressen
- att aldrig få äta en enda lunch i lugn och ro
- att jobba natt
- att jobba röda dagar
- att känna sig otillräcklig på tusen plan varje arbetspass
- jag kommer inte att sakna luftbubblor i droppaggregatet!! Förbannade är dessa luftbubblor som uppstår från ingenstans!
Så är det alltså nu. Nytt jobb att se fram emot. Men först ska jag ta mig igenom den här tiden som är kvar.
Sedan blir det heltid 8-17 mån-fre för mig. Iallafall till en början.
Jag tittar tillbaka
... till det här inlägget, som jag skrev efter första dagen på barnsjuksköterskeutbildningen, 26 augusti 2013. Då hade jag ingen aning om hur det skullle gå med allt. Det vet jag fortfarande inte helt, men jag vet att det är 10 ynka veckors praktik + tillhörande arbetsuppgifter till de två kurserna kvar. Snart är jag färdig barnsjuksköterska. Majgådd!
Jag skrev då:
Det här känns riktigt bra, det kommer att bli mycket att göra men det skall bli så roligt och jag är så glad över att jag äntligen tagit steget. Det är en sak att drömma om vad man vill jobba som men en helt annan att se till att man faktiskt hamnar där. Nu har jag tagit ett viktigt steg på vägen.
Ja, det blev mycket att göra, enormt mycket. Men det har varit värt det och jag har fått flera nya vänner som jag inte hade velat vara utan. Inte minst Alexandra som jag skrivit uppsatsen tillsammans med.
Den här sköna bönan visste jag heller inte om skulle komma in i mitt liv under resans gång. Vårt tredje och sista barn, en liten tjej. <3 Min dregelapa.
Barnkalasen avlöser varandra...
.. och eftersom San-San har lite svårt med det sociala med sina klasskompisar ser vi de här kalasen som oerhört viktiga att han går på så att han "socialiseras" även i grupp. Lika mycket som vi försöker vara regelbundna och konsekventa med att bjuda hem kompisar hit eller att han följer med kompisar hem.
Nu det senaste har det varit många kalas.. ja ett nästan varje helg i drygt en månad och inbjudningarna fortsätter trilla in så det lär fortsätta så ett tag till.
Den senaste inbjudan gjorde mig dock lite konfunderad, hur föräldrarna tänkte där. Det skall nämligen hållas i en skatepark och man uppmanas att "ta med sig skateboard eller sparkcykel". Som om det vore en självklarhet att alla barn har någondera.
Den senaste inbjudan gjorde mig dock lite konfunderad, hur föräldrarna tänkte där. Det skall nämligen hållas i en skatepark och man uppmanas att "ta med sig skateboard eller sparkcykel". Som om det vore en självklarhet att alla barn har någondera.
Vårt barn har det inte. Han har önskat sig en sparkcykel länge - och vi har sagt att han kan önska sig en i födelsedagspresent. Tills nu. Eftersom vi vill att han ska kunna vara med på kalaset och inte bara stå och titta vid sidan om när alla andra åker - köper vi nu alltså en sparkcykel åt honom i förväg. Men ja, jag stör mig lite på det hela. Varför man inte anordnar kalas som alla kan vara med på? Som inte kräver mer än närvaro och kanske en present då.
Eller med alternativet "Om man vill kan man ta med sig..." eller "Äger man ingen egen finns det att låna..."
Ja, eller bara ha kalaset någon annanstans.
Nåväl. Sparkcykeln är hemklickad och kommer till veckan i god tid till kalaset. Så problemet löst.
Får vara glad det inte var en hel hockeymundering de skulle äga iallafall...
Bild från Lekmer.se
För övrigt tappade San-San sin 6:e tand igår, och tandfen var trogen och kom inatt och lämnade en guldpeng precis som alltid :)
