Eftersom jag bär på vad som klassificeras som en "sjukdom" eller ett "syndrom" - så har jag haft min beskärda del av läkarkontakter genom min barndom och ungdom. Jag har träffat på duktiga läkare, klumpiga läkare, opålästa läkare, underbara läkare och så vidare. Alla sorter.
När jag var hos ögonläkaren en gång då jag precis hade eller skulle börja på Bollerup, blev jag totalkrossad. Hon talade om för mig att jag aldrig skulle kunna ta körkort, min syn skulle inte hålla så länge att det var någon ide. Jag kommer inte ihåg vad kvinnan heter, kanske tur det, för henne. Jag minns bara att jag var jätteledsen efter det besöket och att mamma och pappa var ledsna med mig.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände, vem som drog i trådar, tjatade eller hur det var och blev. Jag tror att jag har mamma och pappa att tacka för mer än jag förstår. Men så fick jag iallafall en remiss till syncentralen i Högsbo i Göteborg. Där jag fick träffa Rune. Jag minns inte riktigt hans titel, jag tror inte att han var läkare utan ortoptist eller liknande, eller möjligtvis någon specialiserad optiker. En sådan ödmjuk, påläst och genuin man som både jag och framför allt pappa och Sita (eftersom jag bodde hos dem och det var med mig där) fastnade för. Han talade om för mig att jag visst kunde ta körkort, att jag inte alls såg så dåligt och att hoppet inte var ute på några plan. Han fixade så att jag fick linser istället för glasögon, det bjussade landstinget på. Jag gick hos honom fram tills jag flyttade till Norrköping/Söderköping men även efteråt hade jag kontakt med honom då jag återigen fick problem med mina nya ögonläkare i Norrköping. I och med min flytt bytte jag ju landsting och i Östergötland var det mycket strängare regler, där såg jag helt plötsligt FÖR bra för att få linser på remiss. Det slutade med att jag fick börja använda glasögon igen, och så gick jag hos en ganska så bra doktor som heter Meryl Dhir. Bra för att hon lyssnade men inte den mest effektiva på att få saker att hända. Det var efter några år här som jag började tjata om den där O P E R A T I O N E N som ingen ville ge med sig att den kunde vara bra för mig, att den kunde ge mig bättre livskvalitet. Åtminstone inte förrän jag i slutet av sommaren 2010 återigen var där. Jag hade två saker på agendan , jag SKULLE STÅ PÅ MIG angående operation, och så skulle jag tala om att jag skulle flytta till Göteborg och ville få hjälp med remiss tillbaka till Mölndals Sjukhus. Jag fick min remiss, och jag fick även remiss för operation.
Återigen känns det här som att någon la sig i vad som här skulle hända. Det var september förra året, 2011, och jag skulle träffa opererande ögonläkare. Som talade om för mig att det skulle bli en svår operation, att jag skulle få operera om mig vart 10e till 15e år och att det skulle krävas sövning. Inte alls den operation jag läst om. Besvikelsen var stor, tårarna var nära (jag har ju som bekant ganska lätt för att gråta, på gott och ont). Den dagen var bara en konsultation INFÖR operationen, och jag gick därifrån med halvtungt hjärta. Det skulle bli operation, men det kändes ändå inte riktigt som en seger.
Några veckor senare var det dags för inskrivning. Jag fick komma in till en helt annan ögonläkare än den jag träffat tidigare, som jag trodde skulle operera mig. Den här läkaren var sur och ännu mer negativ än den första. Men så hade jag turen att hon bad sin kollega, doktor A N, den underbara A, om en 2nd opinion, en andra åsikt. In kom en lite kortare man runt 55-60, men glasögon och snälla omtänksamma ögon. Han tittade på mina ögon genom oftalmoskopet och så sa han "det här kan jag operera, det löser vi". Redan vid första anblicken fick jag fullt förtroende för honom, och det har bara fortsatt. Det är han som är min behandlande ögonläkare nu, ingen annan. Trots att han egentligen är specialiserad på barn mest.
Jag visste att detta skulle bli riktigt riktigt bra. Det blev det också.
Jag visste att detta skulle bli riktigt riktigt bra. Det blev det också.
Det bästa av allt är ändå att det, när det var Alexanders tur att komma till ögonläkaren eftersom han också är "sjuk", visade sig att det var A N som var hans läkare också. Som ni vet ser Jonathan också dåligt, och nu går tre av fyra familjemedlemmar hos denna underbara man för att få så bra syn som möjligt. Det är han som opererade Alexander den här andra gången, och allt ser jättebra ut nu. Han har fått tillbaka sin syn och nu får vi lov att testa att ta bort ögonlappen helt för honom. Det går bättre och bättre för Jonathan också. För första gången någonsin får jag förklarat för mig VARFÖR de inte opererar på stört, varför han vill vänta så länge det går. Han tar sig den tiden, A N. Vet ni att han till och med kom ihåg igår att vi snart gifter oss? Han är så genuin och så intresserad, eller om möjligt en skådespelare värd en Oscar. Oavsett, så är jag så GLAD och TACKSAM att vi hamnade här i Sävedalen när vi gjorde. Jag vet inte om jag tror på någon Gud, men återigen känns det ibland som att vissa saker är lite för otroliga för att bara ske av en slump. Ibland känns det verkligen som att det är MENINGEN att det ska bli så.
Jag vet inte varför jag skriver detta. Kanske för att jag själv ska komma ihåg känslan flera år framåt i tiden? Kanske för att kunna plocka fram det och visa för min egna barn en gång i framtiden? Eller bara för att få ut lite tankar såhär på kvällskvisten.
Jag ska säga er att jag började nästan gråta igår när A N sa till oss att vi gjort ett jättebra jobb som kämpat på så med grabbarna, framför allt då Alexander, och med ögonlappen. En spontant och mycket självisk tanke att han aldrig någonsin får gå i pension har korsat mitt sinne. Ska han göra det så ska han se till att ha utbildat en kollega till att bli precis lika duktig och bra som han.
Ibland ler lyckan mot en lite extra, och det måste man komma ihåg!
Kram på er, och tack för att ni orkade läsa hela detta inlägg.