Den 14 januari i år gick min farfar bort, 99 år gammal. En aktningsvärd ålder. Han blev såpass gammal att han tillochmed hann se sina barnbarnsbarn komma till världen och bli fler än han kunde räkna på sina två händer. Två av dessa är ju mina grabbar, och de fick ibland följa med och hälsa på "gammelfarfar Sigvard" även om farfar de sista åren inte riktigt hade grepp om vem av alla barn de var. Alexander kommer nog att förhoppningsvis komma ihåg små fragment av denna underbara man, far till min far och min farfar.
I samband med att farfar dog och med hans begravning så stötte Alexander på det här med att dö för första gången. Barnen var med på begravningen, de fick följa med fram och lägga varsin ros på kistan, och de fick se mig, Pär, ja hela familjen ledsna. Framför allt avskedet framme vid kistan var väldigt känslosamt, både när det var vår tur att ta farväl och när resten av familj, släkt och vänner gjorde det. Även efter begravningen när min farbror höll ett känsloladdat tal. Jonathan kommer nog inte minnas så mycket av det, men Alexander har fått många tankar efter detta.
Han blir ibland, oftast helt oprovocerat, väldigt väldigt ledsen, och säger att han saknar Sigvard. Vi förklarar att Sigvard fortfarande finns med oss i våra hjärtan, och våra minnen och att han tittar ner på oss från himlen. Då blir det lite lättare, men han går helt klart igenom en väldigt jobbig (för honom) process just nu. Som jag har läst att många 6-åringar gör. Idag fick han en sådan episod, och när jag vaknade på morgonen hade Pär lovat att vi skulle åka och besöka Sigvards grav, så barnen kunde få lägga blommor och säga 'hej'. Det är ju inte bara min farfars grav utan även min farmors, som gick bort redan 1988, men för barnen är det Sigvards grav.
Det kändes skönt även för mig, att få komma tillbaka dit. Se hur gravstenen ser ut nu när även farfars dödsdatum är inristat, och när det ser ut som en riktig grav igen och inte som den gjorde under begravningen. Då hade de grävt hålet för farfars jordfästning och det stod en stor sorts lift för kistan över hela graven. Det såg rätt makabert ut. Men nu såg det frifullt ut igen. Precis ovanför kyrkans parkering växer det vitsippor, och vi plockade varsin bukett som vi la på graven, tillsammans med ett helt gäng andra buketter som redan satt där.
Alexander blev ledsen även när vi var på kyrkogården, men det försöker vi också tala om, att det är okej att vara ledsen och att sakna någon. Det måste man få lov att göra.
Hur hanterar ni era barns frågor om döden? Har Ni några bra tips eller synpunkter? Eller något annat ni vill dela med er av? Skriv gärna en rad i kommentatorsfältet.
Kram på er, och ta hand om varandra
