I gymnasiets första två år hade jag en plågoande, eller egentligen flera, som gjorde mitt liv till ett riktigt h-te. Lyckligtvis hade jag väldigt fina vänner under den här tiden som hjälpte och stöttade mig.
Idag tänker jag inte så mycket på det, eller dem, mer än någon gång då och då.
Men inatt satte hjärnan griller i huvudet på mig.. allt kom tillbaka, i en enda mix. Den här gången var Pär också med och utsatt för fara, dock inte barnen iallafall. Var riktigt skärrad när jag vaknade. Förhoppningsvis drömmer jag inte mer på ett tag nu. Men jag undrar varför jag var tvungen att drömma överhuvudtaget? Dessa människor är verkligen inte värda min energi.
