Det händer så mycket med den här tjejen nu. 12,5 månad och hon går 10 steg i taget, sover kasst på nätterna och vill inte bli lämnad ensam en sekund. Att snabbt springa ner på undervåningen och dra ut sladden från dammsugaren, medan du stod kvar bakom låst grind på övervåningen, blev en smärre kris. Jag var utom synhåll 5 sekunder max och pratade med dig hela tiden, men katastrofen var ändå ett faktum.
Om drygt två månader börjar du förskolan. Hur blir lämningarna då? Kommer vi behöva ta tårfyllda farväl? Vart tar tiden vägen, min tjej? Kan vi inte stanna den och leva kvar i vår egen bubbla?