Ledsen för tråkig bilduppdatering just nu. Jag har börjat fotografera med kameran i RAW-format (eller .NEF som RAW heter för Nikon) men jag har bara programvara för att kunna redigera bilderna på Pärs arbetsdator. Jag skall skaffa programvara till vår egna dator också, förhoppningsvis inom kort. Men nu när det blir ett snabbinlägg innan jag ska ge mig av mot jobbet igen för att jobba natt 2/3 så får jag köra på instagram.
Som jag nämnde i förra inlägget står flytten runt hörnet snabbare än vi kunnat ana, och det finns ingenting som säger att det här kommer att bli bra. Vi lämnar en trygg miljö här i en fin lägenhet, med gångavstånd till det mesta viktiga, med bra skola och pedagoger för A, nära till naturen och till jobbet och till barnsjukhuset.
Det är en oro jag går med, oron för att vi inte kommer att trivas, att vi kommer att ångra oss, att boendet inte kommer passa oss, att det kommer att kosta för mycket, att jag inte kommer att orka pendla.. Ja, listan kan göras lång.
Men på något vis försöker jag intala mig att ibland, måste man ta sådana här språng, lite i blindo, utan någon vetskap om hur framtiden kommer att bli. Skulle det inte bli så bra som vi hoppas, så är vi ialalfall en erfarenhet rikare och vi har tagit chansen. Fungerar det inte, så går det alltid att ta ytterligare ett språng någon annanstans.
Eller så kanske vi tar ett språng tillbaka till tryggheten.
Eller så kanske vi tar ett språng tillbaka till tryggheten.
Eller så blir det här precis vad vi behöver just nu? Det får framtiden utvisa.
Det kommer bli bra ska du se.
Man får inte vara rädd för att våga ta ett språng uti det okända.
Kram