Igår tog jag (egentligen inte) specialistsjuksköterskeexamen, men jag fick låtsas det för en stund iallafall. Eftersom jag ville fira med de jag läst ihop med nu i två års tid. Särskilt med A, som jag skrev uppsatsen ihop med. Det var en riktigt pampig examenshögtid i Pingstkyrkan i Jönköping, med åtminstone 300 studenter och lika många närstående. Det var sång och musik, vi fick på oss särskilda sjalar som representerade vilket program vi läst och förutom specialistsjuksköterskor (både barn och distrikt) var det arbetsterapeuter, tandhygienister, en hel armé sjuksköterskor, biomedicinska analytiker av två inriktningar och möjligtvis något mer som jag har glömt nu. Det blev tal, priser och stipendier som delades ut. Jubel och hyllningar. Vi fick höra hur studenten upplevs av sina nära veckan före tenta. Om tre faser: ångestfasen (där studenten är arg på allt och alla; från skollitteraturen till studieguiden etc), zombiefasen (där studenten bara går mellan kylskåpet och skrivbordet och vice versa) och slutligen "jag-kan-ingenting" fasen, timmar innan tentan ;-)). Kan säga att det skrattades och kändes igen en hel del av detta talet. Efter högtiden minglades det med förfriskningar. Jönköping bjöd på ett KANONväder och äntligen kom sommaren!
Jag och min uppsatspartner in crime
Dagen förmörkades dock av att jag fick veta att Pär fått besök av en av våra grannar i huset. Hans fru har jag tydligen kränkt på ett så grovt vis att hon funderar på att polisanmäla mig.
Jag har ingen aning om hur sagda hustru (eller make) ser ut. Därför ännu mindre hur jag skulle ha lyckats kränka henne. Oavsett så går jag förstås och tänker på det här, non stop, och jag försöker att rannsaka mig själv. Vad har jag gjort?! Som jag inte ens minns? Och jag minns inte henne heller ju!
Jag är inte en person som springer omkring och kallar folk för saker. Enda stället jag kan svära högt åt mina medmänniskor är i bilen, och då åt mina medtrafikanter. Det är också enda händelsen, i vårt parkeringshus, som jag kan dra mig till minnes, att jag haft en "dispyt" med någon. Det är nämligen där nere hon påstår att jag har kränkt henne. Jag skulle ut ur garaget för att lämna barnen på skola/förskola och mötte då en bil i upp/nerfarten. Jag anser fortfarande att den andra föraren (jag såg inget ansikte) hade lättare än jag att backa (rakt upp vs att jag skulle backa i 90 graders sväng in genom garageporten igen). Ändå fick jag till slut backa och ja jag var mer än lovligt irriterad (ännu mer då vi var lite sena) och när jag väl backat så den andra bilen kom förbi, tutade jag på den (ja barnsligt jag vet) innan jag körde fram för att öppna porten igen. Barnen frågade mig varför jag tutat varpå jag svarade något i stil med "idioten till bilförare vägrade ju backa och mamma blev irriterad"-ish.
Det är den enda händelse jag kan komma och tänka på att den här frun menar. Är det den så tänker jag inte ha dåligt samvete för det hade fortfarande varit lättare för andra föraren att backa än för mig. Jag blev irriterad och det var väl onödigt att tuta, det kan jag erkänna. Men att det skulle motivera en polisanmälan för kränkning? Nej.
Ändå tar det här så enormt mycket energi av mig. Tänk om det INTE är denna händelsen? Tänk om jag verkligen (omedvetet) sagt något som har kunnat tolkas som kränkande mot henne? Och jag hyser en enorm respekt för polisen och tycker det känns obehagligt att veta att jag kanske polisanmäls för något jag inte ens vet att jag gjort. Jag skulle vara världens sämsta brottsling för jag har på tok för mycket samvete för det. Skulle erkänna direkt. Jag har ju redan nu dåligt samvete och ångest fast jag inte vet vad jag ska ha dåligt samvete för...
Jaja, jag väntar på att hustrun ska ge sig tillkänna och tala om för mig vad det är för hemskt jag gjort så jag kan få klarhet (och sinnesfrid) i detta ångestframkallande mysterium.
Grattis till förexamen får man väl säga då ;-).
skrivenTrist med grannfrun. Har ju också råkat ut för det där att man blir orättvist behandlad och får grannar på sig utan att man egentligen har gjort något stort fel utan det är dem som betett sig illa. Verkar ju vara så i det här fallet med. Och sådana är inte värda din energi och är det händelsen du menar så är det inte något man kan polisanmälas för. Då kränkte hon ju dig med som tvingade dig att backa så du "höll på" att svänga in i garageväggen. Ja eller sannolikheten var ju stor att du kunde gjort det med krångliga svängar. Hoppas du kunnat släppa det här nu iaf. Kram min vän <3